Minst sagt! Fast det har inte hänt så himmelens mycket här omkring. Min barnlediga vecka har jag mest tillbringat på jobbet och hemma i soffan. När inte ungarna är här blir jag alltid otroligt slö och låter Jonas passa upp på mig vilket han gör. Jag lagar mat i nödfall, tvättar inte förrän det blir akut och gör mest sånt jag känner för. Mycket filmtittande har det blivit på sistone. Bland annat en brutal film om en tjej som blir våldtagen och hämnas med att avrätta förövarna. I spit on your grave heter den och är tydligen en annan gammal kultrulle som jag har missat. Sedan har vi tittat x antal timmar på Sopranos samt min gamla favoritserie Kalla fötter som jag hittade på samlingsbox.

Jag har inte bara latat mig utan har faktiskt gått och cyklat till jobbet de flesta dagarna samt tagit en rejäl löprunda med Anders den slaskigaste dagen i mannaminne. Där talar vi skrumpna fötter! Sedan hoppade min kedja på cykeln. Igen! Jag blir galen. Och eftersom jag inte har orkat sätta mig in i hur man lagar den har det blivit en del bilåkande. I fredags var vi lediga från jobbet och då hade vi turen att vara bortbjudna på lunch till Isabella och Mikael i Hallstahammar. Jättetrevligt, med god mat och schyst sällskap i ett mysigt äldre hus. Sen åkte vi raka spåret till DIngtuna och plockade upp ungarna.

Härligt att ha dem hemma även om den ena mest sitter med böjd nacke över sitt Nintendo och de två andra härjar i ett nystartat kafé 😉 I helgen har Sebbe lekt med kompis och det är så välgörande för hela familjen. Han behöver verkligen det! Vi har också varit ute en massa plus att jag råkade dra igång ännu ett mastodontprojekt. Träpanelen i vårt sovrum var lite gulsolkig och eftersom jag länge hade tänkt måla den vit passade jag på i helgen. Det stannade dock inte vid det utan jag gav mig på öppna spisen på samma vägg. Det blev superbra och slutade med att vi rev ner den hemska tapetväven som något smartskaft har smällt upp i hela huset. Vi tog dock bara ner den sovrummet. Jag är grymt sugen på att göra i ordning där nere så det blir lite mer rumskänsla. Någon lyxig tapet, det räcker nog med tre rullar, en hemmagjord sänggavel och eventuellt vitmålat golv. Det skulle bli SÅ snyggt! Ska samla lite idéer på favoritsajten Styleroom innan jag gör något drastiskt.

Allt målande av tegelstenar får mig att undra om inte själva huset skulle bli snyggare i vitt. I dag är fasaden terrakottarött tegel med gavelspetsar i en icke matchande vinröd ton åt det blå hållet. Först hade vi funderat på att måla brädorna vita eller möjligen ljusgrå, men kanske skulle man ge sig på hela huset? Jag vet att det räknas som ett helgerån att förstöra husets originalskick, och dessutom är omålat tegel helt underhållsfritt till skillnad från målat, men man måste ändå tänka utanför lådan ibland. Det som känns avskräckande är dock hur vansinnigt lång tid det tar att måla på tegel samt kostnaden för färg. Fast det skulle bli fantastiskt snyggt tror jag.

För övrigt är det inte bara min cykel som strejkar. I måndags morse var det 11 minus och då vill som vanligt min bil inte vara med. Jag som var ute i så god tid och hade fått ordning på ungarna redan vid sju. Det slutade med att grabbarna fick cykla iväg själva och Emilia och jag småsprang. Sen satt jag personbästa för att hinna med tolvans buss till jobbet. Jag har inget emot att åka kollektivt bara man får bestämma när det ska ske. Det blev buss och promenad både dit och hem men på kvällen kom snälla Mats och lånade ut lite ström från sitt bilbatteri. Jag måste byta mitt, har ett helt nytt i garaget men det känns som ett oöverkomligt hinder att lyckas lyfta den klumpen utan att sabba karossen.

Nu verkar det bli plusgrader ett par dagar och det tackar vi för. Jag kör stenhård GI-diet hela veckan. Det är marinerade champinjoner, linsgrytor och dinkelpasta för hela slanten. I dag åt vi omelett med kalkon, hamburgerkött, kallrökt lax, valnötter, avokado, tomat, ärter, majs och broccoli. Jo, just ja, det kanske var därför det slank ner tre överblivna saffransbullar alldeles nyss när barnen väl behagade gå och lägga sig. Jag avskyr kvällstjatet. När de bara fortsätter att vara uppe och man i princip måste leda in dem i deras sängar. Då kan man behöva en bulle. Eller tre. Få se om jag orkar kolla lite SVT Play innan det är dags att kolla insidan av ögonlocken. Det ska tydligen gå en bra norsk serie som heter Dag. Jag missar det mesta i TV-väg. Fast i dag blev jag uppringd av Arne Weise som jag har varit redaktör åt. Det smäller högre än allt skit som visas. Och på lördag är det Gladiatorerna igen. Kan knappt bärga mig, jag blir så vansinnigt sugen på att delta fast jag förmodligen skulle bli hacksylta i första grenen.

Mina lärardrömmar har fått nytt bränsle. Vid bankbesöket, då vi förresten fick det upplyftande beskedet att vår månatliga boendekostnad blir minst 2 500 kronor lägre, passade jag på att fråga om finansiering av studier och se det kunde banken hjälpa till med. Men i dag hittade jag en pedagogisk kompletterande utbildning på 1,5 år som skulle ge mig behörighet som högstadielärare i samhällskunskap. Tydligen räknas min statskunskap och sociologi numera fast det verkade kört i höstas när jag kollade. Läser jag dessutom in 15 poäng nationalekonomi så kan jag även undervisa på gymnasienivå. Och vill jag undervisa i svenska på högstadiet räcker det med ett år till. Totalt max 2,5 år istället för fyra. Dessutom går påbyggnadsutbildningen i Eskilstuna så det är praktiskt möjligt. Två år känns betydligt mer realistiskt än fyra år. Att sedan kunna ta ut föräldradagar gör att man slipper sommarjobba utan kan vila från studierna. Nu har jag visserligen ett bra jobb men det tål att tänkas på… Varför skriver jag så långt men så sällan? Det tål också att tänkas på.

Jaha, så var ännu ett år till ända. Jag ägnade den sista veckan åt jullov med mina barn, något som är både mysigt men också rätt ansträngande. Inte för att ungarna är värre än andra ungar men trots allt kan det blir vissa interna slitningar när de umgås hela dagarna och snön envist lyser med sin frånvaro. Jag behövde också lite ledigt även om jag inte alls hann med allt som jag hade tänkt mig, inklusive läsa några böcker och måla träpanelen i sovrummet.

Julaftonen tillbringade vi här hemma, helt utan gäster eller inplanerade besök någonstans. Det var faktiskt väldigt skönt att bara ta det lugnt. Som vanligt hade jag inte lagat särskilt mycket julmat själv, det mesta finns ju färdigt i affären och man hinner inte allt som heltidsarbetande trebarnsmor. Skinkan kokade jag dock kvällen före julaftonen och det berodde främst på att jag tog fel sort i affären. Jag hade tänkt mig en färdigkokt men den här blev också god och lagom stor. Redan på tisdagen var den slut efter att jag hade gjort skinksås på resterna. Skönt, hatar verkligen gammal julskinka som blir torrare för varje dag och med flottig griljering som alla familjemedlemmar har hållit i i slutet av julen. I övrigt gjorde jag en liten Jansson, kokade potatis och hackade en vanlig sallad och en fruktsallad till efterrätt. Så särskilt mycket jobb lade jag inte ner på julmaten. I år fick ungarna inte heller någon julklapp direkt på morgonen. Jag tycker att de kan träna sitt tålamod och vänta till den riktiga julklappsutdelningen. Istället bakade vi pepparkakor som vi inte har hunnit med mellan magsjukorna.

Kvällen innan julafton fick jag en snilleblixt. Det är hög tid att vända fokus från vår egentligen helt galna syn på julklapparna. Jag sticker inte under stol med att vi själva är en del av det hela, jag har köpt massor av grejer till barnen. Men jag vill samtidigt att de ska ha en ödmjuk inställning till gåvor och vara medvetna om att inte alla har det lika bra som vi. Så vi packade ihop alla pepparkakor, lite annat julgodis och åkte ner till Frälsningsarmén i centrum. Ungarna var eld och lågor över att få ge bort något till någon annan även om de inte visste till vem. Det är också en sorts julklapp till dem, att lära dem glädjen i givande. De på Frälsningsarmén verkade uppriktigt glada över vårt lilla bidrag och vi fick komma in och titta hur fint de hade gjort i ordning med julbord, godisbord, gran och allt. Ungefär 80 personer firade jul hos dem i år, varav drygt 15 barn. Vilken himla tur att det finns folk som ägnar julen åt att skapa en fin stämning åt dem som själva inte har möjlighet. Det kändes riktigt bra att kunna göra någonting även om det inte alls är jämförbart med det vissa andra gör. Ungarna frågade om vi inte kan åka dit och hjälpa till med maten nästa år och det är verkligen en grej som vi ska fundera på. Man kan även ge en slant till en julklapp åt barn i Estland bestående av tandborste, tandkräm, papper och pennor. En sådan liten insats för oss, men en jätttegrej för de barn som får julklappen.

Sen körde vi ett litet tomtebyte. Jag debuterade som tomte hemma hos familjen Olsson med ett väldigt kliande skägg och sen kom deras farfar hem till oss för att bibehålla barnens eventuella tro på tomten. Han var jättebra, jag var inte fullt lika bra med tanke på att jag blev avslöjad av familjens äldste son 😉 Ungarna var hur som helst saliga över alla sina grejer och det borde de vara för det var inte dåligt med saker de fick. Några stora dyra prylar blev det, som Sebbes TV och Jontes Nintendo DS. I övrigt kläder, böcker och lite leksaker till Emilia. Jag fick ett par hörlurar av Jonas, ett bäddset av Lasse och Eva samt choklad från jobbet. Bäst av allt var dock julefriden, att alla faktiskt var friska över hela julen och att bråken lyste med sin frånvaro. Det var bara mysigt och lugnt med en sprakande brasa, Karl-Bertil Jonssons jul på TV:n och en god skinkmacka med julmust. Man kan nog inte ha det så mycket bättre tror jag.

Dagen därpå var i stort sett lika lugn. Vi var ute en sväng på morgonen. Men på eftermiddagen var vi hemma hos Jonas föräldrar där även Catrin och Jessica med familjer var. Ungarna hade julklappsbyte med sina låtsaskusiner och fick äntligen leka lite med kompisar. Nåja, leka och leka. Jonte och Phille satt mest försjunkna i sina spel, men är det så de vill ha det så är väl det bra. På annandagen fick vi besök av pappa och Anne så då åkte julmaten fram igen. Som tur var ruskades den ner av en långpromenad på två timmar. För mig är det otroligt viktigt att få röra på mig på julen. Maten man äter är allt annat är bra för magen och man käkar på tok för mycket för att det ska vara bra för en. Av pappa fick vi en välkommenskylt till dörren och jag fick en lite märklig gipstavla som tydligen ska föreställa mig själv som liten i barnvagn, tillverkad av en konstnär som mina föräldrar kände. Inte för att jag vet var jag ska ha den men det kanske ger sig.

Jag har också satt sprätt på vansinnigt mycket pengar i mellandagarna. Det mesta har gått till kläder åt barnen, men jag hittade även två par skor till mig själv, ett par praktiska och ett par snygga. Varför kan dessa båda aldrig mötas i samma par skor? Ungarna var faktiskt jätteduktiga och hängde med mig i alla affärer, Lindex, Kappahl, HM, diverse skoaffärer samt på Ica Maxi. Nästan helt utan att klaga, till och med Jonte som nästan inte fick någonting. Han ville i och för sig inte ha något heller och dessutom har han garderoben full av kläder. Jag hittade massor av snygga kläder till Emilia, bland annat en jättesnygg svart dunjacka för 150 spänn. Kunde inte låta bli att köpa den, särskilt eftersom hon troligen kan ha den även nästa år. Som vanligt var det inte alls lika mycket killkläder på rean men jag hittade ändå lite snyggt åt Sebbe som är i störst behov av kläder för tillfället. Får nog beställa lite på nätet efter nästa lön.

En av de härligaste grejerna på hela semestern var nog utförsåkningen i Romme. Vi stack dit i onsdags och Jonas fick för första gången chansen att stå på ett par slalomskidor. Han klarade det galant, tror det är en fördel att ha spelat hockey och vara bra på skridskor och inlines. Själv kämpade jag på med en extremt gnällig liten flicka mellan knäna. Det verkar inte som om slalom är hennes grej riktigt, även om hon tycker det är jättekul att susa nerför backarna om någon annan sköter svängarna. Fast så värst mycket frihetskänsla blir det inte när man har henne att hålla reda på. Hann dock med några egna åk också och det är så himla härligt. Jag hoppas få till ytterligare lite skidåkning i vinter fast det är svindyrt. Om det kommer lite snö hit till oss kanske vi kan testa Björnöbacken.

Jag är också så otroligt nöjd över mig själv för att jag vågade mig iväg för att ta cellprov i torsdags. Det är en av de värsta saker jag vet. Jag föredrar tandläkaren alla gånger, och skulle till och med hellre tänka mig att klämma ut ytterligare en unge bara jag slapp cellproven för tid och evighet. Varenda gång jag har tagit det känns det som om jag ska svimma, jag blir helt snurrig och lätt illamående. Brukar få stappla ut och lägga mig ner i väntrummet. Men den här gången berättade jag det för barnmorskan som jag förresten aldrig hade träffat. Och tro det eller ej – hon lyckades med det jag trodde var omöjligt, nämligen att ta det där eländiga provet utan att jag märkte det. Nu hoppas jag bara att allt är bra så jag slipper åka dit igen och karva ut nya celler. Firade den lyckade provtagningen med att boxas med Carin en timme på Feelgood. Det gäller att passa på för från och med nästa år har jag sagt upp mitt medlemskap. Det blir för dyrt helt enkelt, åtminstone med tanke på hur sällan jag går dit. Det finns väl andra gym men jag tycker det är roligast att köra pass med ledare, gärna med vikter, step upbräda och andra redskap.

Sen var det plötsligt fredag igen och dags att köra hem barnen till Niclas. Jisses, vad en vecka kan gå fort. Vi ägnade årets sista dag åt att städa, planera nyårsmiddagen och varva ner med en lång löprunda. Egentligen har jag inga planer på att springa, det är ju Jonas som marathonsatsar, men jag kommer säkert att hänga med då och då som sällskap. Vi sprang ungefär 14 kilometer i ett strålande klart väder och det var så fantastiskt skönt. Jag har nog saknat löpningen när jag tänker efter. Vi hann precis duka, tända ljus, duscha och fixa i ordning både oss själva och maten innan gästerna kom. Magda och Markus hade med sig förrätten, mozzarella, tomat och breasola som passade perfekt till den italienska pastasallad vi hade planerat. Oliver, kronärtskocka, tapenade, soltorkade tomater, salami, prosciutto….MUMS! Till efterrätt pannacotta på vit choklad med hallonsås som är bland det godaste jag vet. Vi satt här och pratade och spelade musik till halv fyra på morgonen, tiden går fort ibland. Det var så himla kul att träffa Magda igen, hon är en så rar och bra tjej på alla vis.

Tja, inte konstigt att jag klev upp ur sängen först vid tvåtiden. Men det var ändå fem timmar före Magdas uppvaknande, hehe. Kvicknade till i soffan till en halvdan film om kärlek på hotell, mumsade på rester från nyårsmiddagen och släpade mig ut på en fem kilometer lång promenad i snöyran. Jo minsann, nu snöar det när barnens jullov är slut och jag tänkte cykla till jobbet. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag får väl gå annars, i mina nya svindyra skor. Tack och hej, nu ska jag umgås lite med mannen i mitt liv. Förmodligen lite mer filmtittande och ett par liter juice. Gott nytt år på er alla!

Som om det inte skulle vara nog med saker att hålla ordning på på jobbet, med barnen och inför framtiden så bestämde sig vårt nygamla hus för att testa vårt tålamod ytterligare. Vi har sett att det har droppat lite från taket på ett ställe och vid en närmare titt visade det sig vara ett rör som läcker. Vid en ännu närmare koll upptäckte vi asbest i rörkrökarna i taket och runt fjärrvärmeväxlaren. Dags för rörbyte inom kort, eventuellt med byte av växlaren i samma veva. Så vi har tagit in ett par offerter som det skilde hela 15 000 mellan. Vidare har vi kollat på olika finansieringslösningar, via ett så kallat energikonto eller genom banklån.

Det positiva med den här historien var att vi kontaktade banken för att diskutera lån till ny fjärrvärmeväxlare. Jonas passade samtidigt på att fråga om inte det var dags att värdera om vårt hus snart. Då fick vi årets bästa julklapp! Vår banktant kollade i någon tabell och uppskattade att vårt hus är värt 2,3 mille, nästan en halv miljon mer än vi köpte det för. Det betyder i praktiken att vårt topplån och renoveringslån försvinner och bakas in i bottenlånet med bättre ränta. Dessutom slipper vi den obligatoriska amorteringen om vi vill. Och då finns det ändå utrymme för lån till värmeväxlaren och rörbytet. Summa summarum kommer det att bli en ekonomisk förbättring med uppemot 3 000 i månaden om hon nu håller fast vid sitt löfte. Nu väntar vi bara på en sänkning av bolåneräntorna så är lyckan total.

Har jag sagt att jag gillar klockströmbrytare eller timrar som det kanske heter i plural? Det är min stora passion just nu. Fast det är banne mig en utmaning att få dem att starta och slå av när man vill. Det finns så himla många olika varianter och det är den lilla knappen på sidan som ställer till det. Ska symbolen för klocka synas eller ska det vara ettan? Man kan ju tycka att man ska dra knappen till klockan om man vill att den ska starta enligt programmering men ibland tycks det vara precis tvärtemot. Just nu har vi en timer i vartenda rum samt tre utomhus. Helst vill jag ha ljusnät och annan belysning på massor av bra ställen i trädgården men det blir alldeles för dyrt att ha dem på dygnet runt. Där av alla timrar.

En annan sak som jag diggar hårt just nu är mitt piano. Jag hade glömt hur mycket jag gillar att spela. Det har ju varit ett skapligt långt uppehåll, som tonåring spelade jag kanske två timmar om dagen. Men då hade jag förstås inga barn. Och inget direkt ansvar för något annat heller. Tyvärr kom pianospelandet av sig lite även den här gången mellan våttorkningarna men jag hoppas på fler tillfällen att återuppliva mina små snuttar. Jag har kommit på ett antal nya melodier. Ska bli intressant att se om jag kommer ihåg hur de gick efter mer än en vecka. Troligen inte. Som tur är finns det hur många som helst att komma på. Jag är rätt säker på att Jonas musikprogram kan bli användbara framöver i låtskrivandet.

Sen har jag förstås en massa andra passioner förutom min stora passion där hemma. Passionsfrukt med gräddvaniljglass. Tandtråd. Den brittiska tv-serien Kalla fötter. Roliga typsnitt. Krämer som luktar gott istället för parfym. Nya skor som inte tar in vatten.

Så har det gått ytterligare en tid utan inlägg. Den här gången tycker jag faktiskt att jag är ursäktad för om jag har klagat över stress under hösten så är det inget mot vad det har varit på sistone. När man skriver så här i efterhand blir det inte alls lika levande beskrivet som när man präntar ner sina upplevelser på en gång men det är ändå rätt skoj att titta tillbaka och minnas vad man har gjort under året. Ni andra som håller koll på mig via bloggen får ha överseende med att det inte uppdateras så ofta i perioder.

Som ni vet har magsjukan behållit sitt järngrepp över Kulbanegatan de senaste veckorna. För att minimera smittorisken har jag släpat ut barnen på promenader och Jonas har organiserat landbandyspel på gatan. En dag städade vi hela garaget och åkte med en massa skit till tippen – typ med fem dörrar i min lilla Fiesta. Det är otroligt vad den bilen rymmer, parkettgolv, sängar, bokhyllor och jag vet inte vad. Nu kanske det finns plats för ett pingisbord i vårt varmbonade garage. Jag har ett begagnat på gång för en rimlig penning och det vore jättebra för ungarna att kunna spela där ute, kanske köra rundpingis med varandra och sina kompisar.

En av långpromenaderna blev dock lite komplicerad. Emilia blev kissnödig mitt bland husen ett par kilometer hemifrån. Till slut tvingades hon kapitulera och sätta sig på huk i en skogsdunge. Tyvärr lyckades hon sikta på luvan på overallen så det strilade lite fint in på fodret. Hm, vad gör man då som mamma? Drar på overallen igen och duschar henne när man kommer hem? Eller tar av den och låter henne gå utan ytterkläder i minusgrader? Det slutade med att hennes yngsta storebror erbjöd henne sin jacka och själv småsprang hem utan. Hur gulligt är inte det då? Ändå kan hon vara riktigt jobbig och grina när hon inte får som hon vill.

Ungarna blev lyckligtvis friska lagom till Luciafirandet på dagis och skola. I år fick jag se två helt fantastiska Luciatåg, först på dagis och sedan på ett 55+ boende där Sebastian och delar av hans klass sjöng. Emilia och hennes kompisar sjöng hur bra som helst, högt, tydligt och samstämmigt vilket man inte alltid är med om när det gäller äldre barn. Jättefint var det, och de var så stolta över pepparkakorna de hade bakat. Lite långt Lucia-linne hade hon allt, ekonomisk som jag är köpte jag en lite för stor storlek så hon kan ha det nästa år också. Herre gud, de används ju max två gånger innan det är dags att köpa nytt!

Egentligen hade jag inte tänkt gå och titta på Sebastians Luciatåg eftersom det var rätt tidigt på eftermiddagen och de börjar bli lite för stora för att ha med sina föräldrar överallt. Men jag åkte ändå och det är jag jätteglad för. Jag tror att han uppskattade att ha mig där som support när han skulle tomta. De var också jätteduktiga och årets uppträdande var mycket bättre än i fjol då ungarna var lite fnissiga och inte kom ihåg alla sjutton verser av ”tipp tapp”. Baka gjorde jag inte i år heller och trots att jag till viss del känner mig som en andra klassens mamma kanske det är lika bra för dem som ska fika att jag låter bli 😉

Dessvärre måste äckelviruset fortfarande ha funnits i huset för på torsdagen var det Jonas tur. Stackaren trodde att han var immun mot vinterkräksjukan men tydligen inte. Så efter den svängen har jag varit om möjligt mer nitisk med städningen än vanligt. Vi har torkat ledstänger, fjärrkontroller och telefoner, tvättat sängkläder, kläder och handdukar i 95 grader, beordrat handtvätt till förbannelse samt jag har själv tillbringat tre nätter på soffan i vardagsrummet. Natten till lördagen trodde jag själv att jag höll på att insjukna. Jag kände mig alldeles darrig och knepig. Men efter ett par knäckemackor gick det över och jag var som vanligt igen. Kanske inte så konstigt att jag mådde konstigt. Den senaste veckan har jag sovit mellan tre och fem timmar per natt samt ätit mindre än de magsjuka själva eftersom jag totalt tappar aptiten och inte får i mig en tugga när andra kräks. Två ägg och lite soppa är vad min sympatidiet har bestått av. En bra detox inför julmaten om inte annat. Nu ber jag till vem som nu än kan tänkas ha ett finger med i spelet om att slippa fler magsjukor denna vinter. Vi HAR hajat grejen, man ska tvätta händerna och vara mycket utomhus. Och immunförsvaret har nog fått sitt också. Kan vi bara få fira jul i lugn och ro så önskar jag inget annat av tomten. Strunt i alla dyra julklappar och för den delen snälla barn. De får gärna bråka bara de håller sig friska. Tack på förhand!

Gissa vad jag gjorde igår… Jag var och kollade på några av tidernas coolaste snubbar, nämligen de gamla avdankade rockarna i Motörhead. Anders och jag bokade in konserten för flera månader sedan och nu var det redan dags. De spelade i Örebro så det var ju nära och bra. Förbandet Jorn var inte mycket att hurra över. Sångaren hade en mäktig pipa, som en mix av Bruce Dickinson och Ronnie James Dio, men låtarna gick i exakt samma tempo mest hela tiden. Förutom covern Rainbow in the dark som var det enda plustecknet. Desto mer ös var det när huvudbandet klev upp på scenen. Jag är inte så vansinnigt förtjust i deras nyare låtar, bäst gillar jag plattan 1916.De körde 19 låtar och höll sig strikt till setlisten från Göteborg och Stockholm i helgen. Höjdpunkterna var givetvis Killed by death och Ace of spades, men jag gillade verkligen gitarrsolot mitt i konserten samt akustiska Whorehouse blues. Saknade dock två suveräna låtar, nämligen No class och Make my day.

Sämst: att jag redan första halvtimmen klev i en spya som någon hade lagt framför scenen där jag givetvis skulle fram och trängas för att se så bra som möjligt. Fick gå i alla vattenpölar på vägen hem för att bli av med den.

Bäst: trummisen Mickey Dee som trummade frenetiskt och sprätte trumpinnar till höger och vänster. Klart underskattad och något som inte riktigt framgår på skivorna.

Nu blir det vila i horisontalläge för att bota nackspärren!

 

Åtminstone efter de senaste veckorna. Som jag tidigare har berättat om så åkte Emilia på en släng av den fruktade vinterkräksjukan i mitten av november. Sen var det lugnt en vecka hemma hos hennes pappa och en vecka hemma hos oss. Fram tills förra lördagen då Jonte hade en mindre angenäm natt på toaletten hemma hos Niclas. Ett par dagar senare var det dags för ytterligare tre familjemedlemmar, bland annat Sebbe som fick en rejäl släng. Innan veckan var slut hade hela familjen haft sitt. Men med tanke på att vi skulle iväg och göra julgodis fick de stanna kvar ytterligare en dag hos sin pappa. Vore dumt att smitta ner fler än nödvändigt. Och synd att behöva kassera gott godis. Därmed trodde vi att vi hade sluppit viruset för den här gången. Men icke. På lördag kväll var det dags för Sebbe igen. Han var riktigt illa däran stackarn. Och själv blir jag lite nojjig när barnen är sjuka så jag somnade inte förrän vid fyratiden på morgonen fast jag verkligen hade behövt sova. Det hjälper ju sällan att vara trött och försöka sköta om andra. Dessutom fixade han allt galant på egen hand den här gången.

Dagen därpå körde jag samma upplägg som jag brukar när någon är sjuk. Tjatar om handtvätt, drar på mig gummihandskarna och klorerar aktuell toa samt alla tillhörande dörrfoder, lampknappar och handtag som den sjuke kan ha råkat vidröra. Personen ifråga får hålla sig antingen i sitt rum eller utomhus i ett par dygn samt använda en egen toalett. Givetvis kör jag handdukar, sängkläder och pyjamas i minst 70 grader. Emetofobisk? Förmodligen. Men jag är mycket modigare nu än jag har varit. När barnen var små nästan grät jag när de var sjuka, samt stod på trappan och hulkade i takt med dem. Men nu kan jag till och med vistas i samma badrum bara jag får hålla för öronen ibland. Lukt och syn har jag inte så svårt för, men ljudet… Man kan säga att ungarna har gett mig en intensivkurs av KBT-karaktär. Lite cred ska väl mina kära mamma ha också. När jag ringde henne och beklagade mig brukade hon bara säga ” nu är det du som är vuxen. Skärp till dig och gå in och gör det du ska”. Det var nog precis vad jag behövde höra. Jag menar, det var inte precis som att hon bad mig att genomföra en hjärttransplantation, bara att hjälpa mina egna barn.

Fast min fobi har gett mig mycket bra kunskap om magsjukor också. Visste ni till exempel att:

• viruset kan överleva temperaturer på 60 grader. Alltså räcker det inte att tvätta nedkräkta gosedjur i 30, 40 grader som det står på tvättrådet.

• viruset inte dör av handsprit. Det är anpassat för att klara av stark magsyra och liknande. Klorin funkar däremot, det används på lasaretten.

• viruset kan överleva upp till tolv dygn på olika ytor. Därför kan man bli sjuk en vecka efter en annan person om man inte städar ordentligt.

• däremot smittar inte viruset genom inandningsluften. Det ska till och med vara säkert att dela saliv med en sjuk person men själv skulle jag inte testa det.

• viruset måste ta sig in i munnen för att man ska bli sjuk. Så om man håller fingrarna rena och tänker efter var man lägger mackan är det lugnt.

• man blir immun mot viruset man nyss har haft i åtminstone ett par veckor. Däremot kan man få andra magsjukor. Om man återinsjuknar redan efter några dagar har man inte blivit smittad på nytt utan har förmodligen aldrig blivit riktigt frisk.

• man smittar inte innan man har blivit sjuk. Däremot smittar man längre än man tror efteråt. Minst 48 timmar ska man hålla sig från folk EFTER att man har slutat spy.

Slut på skrämselpropagandan. Uppgifterna är hämtade från Smittskyddsinstitutets experter. Hittills har ingen mer insjuknat, tre dygn efter Sebbes senaste vända.

Fråga mig inte hur det gick till men plötsligt är det bara en vecka kvar till jul. Med tanke på hur fort tiden går är jag glad att jag var ute i god tid med julklappar och sånt för det hade jag aldrig haft tid med nu. Som tur är ser omgivningen till att jultraditionerna följs, annars skulle jag förmodligen fortfarande lufsa omkring och vänta på ett bra tillfälle att mysa. Först ut med julmyset var som vanligt Carin. Vi brukar hjälpas åt att baka goda saker att mumsa på, men eftersom jag har andra starkare sidor än att baka nöjde jag mig i år med att köpa en kitschig usb-gran som ändrar färg. Den var så himla ball så jag fick lov att köpa en likadan till mig själv. En jättetrevlig eftermiddag var det i alla fall, tack alla ni som har mjöligare fingrar än jag. Och tack Carin för att du bjuder in oss varenda år.  Julmyset följdes av storfrämmande – Fredrik och Anna-Karin med deras små prinsessor. Äntligen fick vi till en dag som passade samtliga. Vi mumsade på oxfilé och potatisgratäng och ja, det blev ett och annat glas vin till det. Ungarna hade garanterat velat vara med men det får bli en annan gång.

Mina kära vänner Veronica och Marie håller julbakstraditionen vid liv. Själv är jag inte lika haj på att baka. Jag har obehagliga minnen av pepparkakshus som limmades ihop med Karlssons klister och dekorerades med silverpenna från Panduro, saffranslängder där jag glömde värma degspadet och fick kalljäsa degen i fem timmar (resultatet blev därefter) samt ischoklad som delades sig i choklad och kokosfett ungefär som plasman separeras från blodet på blodcentralen. I år gav vi oss inte på att släpa hushållsmaskiner över hela länet utan nöjde oss med ”enkelt ” julgodis. I alla fall jag. Risbräck med två ingredienser nämligen puffat ris och ljus choklad samt tryfflar med mörk choklad, vispgrädde och lite kakao runtom. Det blev en sen afton i Nibbarsbo. Inte förrän efter midnatt åkte vi hem mot storstan, Jonas och jag. Då hade vi ändå hunnit avhandla diverse jämställdhetsfrågor, käkat pizza och kollat in hur renoveringen fortlöper.

I dag har jag förmodligen sett två av världens finaste Luciatåg. Först på dagis, då Emilia var tärna. Sen på ett 55+ boende där Sebbe var tomte med sin klass. Båda tågen var ovanligt skönsjungande, de klämde i för kung och fosterland men lyckades för övrigt hålla sig på banan. Fika blev det på båda ställena, förmodligen världens dyraste pepparkakor. Fyrtio spänn gick kalaset på men det går ju tillbaka till barnen så det må vara hänt. Jonte lussade inte i år, däremot hade han julpyssel hela dagen som alla andra elever på Malmabergsskolan. En kul tradition som ungarna älskar. Traditioner är bra, men jag kan ändå inte hjälpa att jag tycker det är ganska skönt när jul och nyår är över och vi kommer in på rätt sida av året igen. Det är absolut inga fel på semlor, tulpaner och traditionen att ställa om till sommartid heller!

 

Jag blir så trött, ledsen och rent ut sagt skitförbannad! Nu har det kommit fram att ett par killar i Sebbes klass i stort sett mobbar honom. Hur ska man annars beteckna följande:

• De retar honom för att han hellre är med tjejerna

• De säger att det är töntigt att vara med i scouterna

• De knuffar ut honom ur Luciatåget och säger att han ska hålla sig till dem han umgås med

• De frågar varför han pratar Kolsviska och vad han gör här egentligen

• De försöker jaga iväg honom från badmintonplanen på gympan

I dag ringde han från skolan igen och hade ont i magen. Då bad jag att få prata med hans vikarie och berättade som det var. Att han har haft ont i magen hela hösten och att det inte finns några fysiska fel. Det hela slutade med att han fick prata med rektorn som även tog ett snack med grabbarna ifråga. Det blir uppföljning om ett par veckor. Och då är det säkrast för dem att de har slutat, för trots att jag vet att man inte ska ta kontakt med andra barns föräldrar är det precis vad jag kommer att göra om det inte blir ett slut. Man måste väl ändå få vara i skolan fast man inte är exakt som andra små killar. Och jag är tacksam för att han är en känslig och mjuk kille och inte en liten huligan som man får skämmas över, så det så!

 

Det är bara förnamnet när man ska försöka få dygnets futtiga timmar att räcka till för jobb, barn, hem och helst lite egen tid för sånt man själv gillar att göra. Om jag inte hade min kalender i telefonen vet jag inte hur jag skulle klara mig. Men härom dagen skulle jag försöka dela med mig av mina kalendrar, jobb och privat, till Jonas. Plötsligt hade alla aktiviteter ställt om sig med nio timmars tidskillnad. Det är lite jobbigt när man plötsligt inte kommer ihåg när det var man skulle till frissan eller när det där viktiga jobbmötet var.

För tillfället är det mer än lovligt mycket som ska styras upp på jobbet. Inte bara manus som ska läsas för det är ju bara en bråkdel av det jag göra. Nej, nu är det kalkyler som ska förberedas, struliga personer som ska blidkas och arbetsgrupper som det ska deltas i. Egentligen skulle jag behöva jobba mer än heltid. Samtidigt undrar Emilia om jag inte kan hämta henne klockan halv tre som andra mammor. Och så har jag en liten tanke om att kanske hinna slänga iväg några ansökningsbrev till andra spännande jobb. När ska det hinnas med när barnen aldrig lägger sig före åtta om kvällarna och när det går i ett på dagarna?

I tisdags var det dessutom planeringsdag så jag var hemma med ungarna. Då kanske man skulle ha kunnat hinna med några måsten men icke! Det var tvätt som skulle tillbaka in i garderoberna (nu är visserligen barnen dresserade att göra det själva, men det krävs ändå en viss samordning) och ungarna hade bokat in att leka med Jossan och Philip så det cyklades och käkades vaniljbullar hela förmiddagen. Efter lunchen åkte vi hem till Anna för att julpyssla lite. Hon har massor av kortmaterial med tanke på sitt företag och jag hade också bunkrat upp med fina papper att göra julkort av. Sen ägnade vi hela eftermiddagen åt att tillverka kort och käka pepparkakor innan det var dags att åka hem, slänga i sig lite mat och brassa iväg till scouterna med Sebastian. Så värst mycket egentid blev det alltså inte ens på en helledig dag. Fast kul hade vi förstås ändå!